.

Det var för exakt tre år sedan det hela började..
Jag bestämde mig för att äntligen bli som alla andra. Jag gick ner 40 kilo på 6 månader, vilket är otroligt snabbt och otroligt mycket. Deprissionen blev min vardag och redan efter två månaders strikt svält orkade jag inte med varken skolan eller fritiden. Jag isolerade mig från min omgivning och det jag trodde skulle bli så underbart visade sig bli en dödsfara. Min hjärtrytm försämrades enormt och jag började få blackouter, det gick inte en dag utan att jag svimmade av utmattning i mitt eget hem. Jag kommer särskilt ihåg en gång då jag reste mig upp ur min säng för att gå ner för trappan, mina ben vek sig och jag svimmade och rammlade ner för hela trappan. Det gjorde så otroligt ont när jag vaknade till eftersom jag endast bestod av skinn och ben. Då vägde jag ungefär 41 kg och hade hållt på med svälten i några månader. 

Men det skulle snart bli ännu värre.. Jag minskade ännu mer av mitt kaloriintag och åt endast ett halvt knäckebröd per dag och drack endast vatten på kvällen för att inte behöva visa mig bland folk "tjock" fylld av vatten. Det är obegripligt att förstå vilket helvete man hamnar i. Iallafall tiden gick och jag fick hjälp bland annat nere i Trelleborg hos en privat klinik för ätstörningar. Men den var inte mycket till hjälp, där fick jag i stort sätt möjlighet till att se henne sitta och proppa i sig kakor medans jag skulle försöka meditera. 
Så utan resultat fick mamma nog och sökte upp hela själlands ordförande för deras kliniker för ätstörningar och lyckades få en tid hos Mikael som bosatt sig i lund istället för i dk. Det var min vändning, jag lärde mig att se inifrån istället för utifrån, jag började förstå att jag var långt ifrån tjock, jag började förstå att alla blickar jag fått på stan inte var för att jag var tjock utan för att folk trodde att jag hade dödlig cancer. Så med mina 34kg började jag lägga på mig mer muskler och fett för den delen också. Fick antidepressiva för att stå ut och för att få bort all depp. 
Det hjälpte. Mikael kommer alltid att vara min hjälte, det var han som räddade livet på mig. 
Det var han som fick mig att inse att jag verkligen var unik, hur jag än var. 
Det var han som fick mig upp på vägen igen. påvägen till att bli normal.
Vägen skulle inte bli lätt det visste jag om. men jag bestämde mig, och styrkan som krävs för att man ens ska kunna banta så mycket är enorm så jag visste att jag hade den. 

Nu år efter detta och mår jag underbart, mitt liv har dock aldrig blivit desamma som förr, och den lyckan jag bar inom mig som barn är fortfarande bortblåst. Jag går fortfarande på mina tabletter men det mer för att slippa depp perioderna som än sitter i. 

Nu ber jag er, ni som är påväg att hamna i samma situation jag hamnade i tänk till.
Snälla, förstör inte era liv så som jag gjorde. Jag gick miste om ett helt år av min ungdom, och det är bara en liten tid om man jämför hur andra har haft det. det finns folk som varit sjuka i 20 år. Och tillslut dött av detta.
Jag var nära döden och ingenting skrämmer mig mer än att tänka tillbaka på hur det var, att varje vecka gå och lämna blod för undersökning av mitt hjärta. och allt pågrund av att jag vägde så lite.
Ska inte babbla mer om detta nu, men ha det fint.

Kisses & Love. / G.